sländan

Jag orkar inte nu. Återkommer när jag gör det, om jag gör det.

En ny lycklig vinnare av en plats på Emmas fiskkyrkogård!

Idag har jag varit med mamma, Eva och Emma på stranden. Nioåringar är faktiskt mycket underhållande. Fortfarande barn som vill leka, men ändå en liten människa som vet och kan mycket. Saker jag och Emma gjort idag: en fiskkyrkogård, kurragömma med dunk, olika frisyrer, spelat piano och pratat. När jag skulle åka hem insåg jag att det var sista gången jag träffade henne för denna gången. Det var lite sorgligt. Särskilt när hon tittade på mig med sina enorma bruna ögon och sa "jag älskar dig" på sin underbara svenska med engelsk brytning.

När jag var hemma hos Bine för ett tag sen hade hon köpt vaxremsor. Hon sa att de inte funkade nåt vidare, men jag vägrade att tro på henne, utan köpte likadana. Nu har jag provat och att de inte funkade nåt vidare var en stor jävla underdrift. Det enda reslutat de lyckats frambringa är att jag numer är täckt av rosa kladd och med precis lika många hårstrån som tidigare. Helvete. De tillhörande servetterna som skulle ta bort kladdet funkar inte heller. Förvånande va? Nu har jag fobi för mig själv...

Imorgon åker vi till Stockholm och på fredag till Kroatien. Den 24 är vi nog hemma igen.

Det tycks som att sommaren har kommit tillbaka. Imorse ringde mamma och väckte mig. Hon undrade vad det var för väder hos mig. Jag konstaterade att det var molnigt och somnade om igen. Nästa gång jag vaknade sken solen och jag kände mig tvungen att resa mig ur dvalan. Klippte gräser och åt bigaråer från trädet varje gång jag gick förbi. Det fick bli frukosten. Efter några svettiga timmar med gräsklipparen åkte jag ner till stranden. Låg/satt och läste några timmar. Sov en stund och tog dagens minst sagt avsvalkande dopp. Tidigare har det varit ljummet i vattnet. Idag var det sådär kallt att man nästan inte kan andas. Fast bada måste man ju.
Har varit hos Bine ikväll och konstaterat att livet inte alltid är enkelt. Inte alls faktiskt. Det kan göra sådär jävla ont så man knappt vet var man ska ta vägen. Att man nästa inte kommer ihåg hur man gör när man andas.

Den 13 juli kommer ju inte att gå till världshistorien som en speciellt bra dag. Inte alls faktiskt. Undantag var trevlig fika med Emil samt att Bine finns och ja.... I övrigt: FYK! Sov middag en stund ikväll, men tror bestämt att det är dags för sängen igen. Imorgon är ju en ny dag och den kan fan inte bli sämre!

Nils


Love

Och nu då? Det är ensamt just nu. Förmodligen en sån ensamhet som behövs. För att kunna tänka. För att hinna tänka. Det vore enklare om det faktiskt ledde till någonting, inte bara snurr. Snart kanske. Förhoppningsvis.

...är ett tips från Smultronet!

Jag åkte iväg och köpte kläder till Emma efter förra inlägget. Barns spontana reaktioner kan man leva på länge! "This is the best day ever!" utbrast hon, tog på sig kläderna och vägrade att ta av sig dom igen. Igår kom hon förbi utanför jobbet tillsammans med mamma och Emma för att visa upp sig och ge mig en kram. När jag kom ut på parkeringen undrade hon om det var här man lämnade in barn som varit dumma. Jag misstänker att mamma och Eva har berättat en helt osann historia om vad jag jobbar med. Emma undrade vidare om vi förvarade barnen i källaren eller på vinden. Jag sa att dom var utspridda lite överallt i huset.

En timme kvar, sen är det fyra veckors semester!

Det mesta är konstigt. Vemodigt. Som ett vaccum. Jag undrar hur man tar sig ut? Vill man ens det? Vem vet vad som finns där. Varför är somrarna alltid värst? Jag älskar ju sommaren.
Idag öser regnet ner och åskan mullrar. Havet utanför fönstret är grått. Himlen är grå och till och med Öland på andra sidan sundet är grått. Det står en röd bil på parkeringen. Den påminner om att vi inte lever i en svartvit värld.
Det är tre dagar kvar till semestern. Två och en halv egentligen. Här gör jag ingen nytta, så den känns välkommen. Samtidigt oviss. Sorgsen. För att det är över sen. För att det inte finns något kvar att se fram emot.

Egentligen vill jag smita härifrån och köpa en rosa klänning till Emma. Jag hälsade på henne förut. Hon pratar jättebra svenska nu. Hon berättade om några barn i skolan som retade henne för att hon har håriga armar. Samtidigt konstaterade hon att "what goes around comes around". Jag blev stolt över henne samtidigt som jag visade upp mina hårbeklädda orangutangarmar.

Det finns hjärtan och ögon och sorger som aldrig kommer att glömmas bort. Som aldrig vill glömmas bort. Det finns kärlekar som är värda mer än livet.

Jag hade fasat för den här dagen hela veckan. Det blev ungefär så jobbigt som jag hade räknat med. Förvånande var att det blev så starka reaktioner, inte bara från mig. Ibland fattar jag verkligen inte hur folk tänker, men det fick hon ju veta också. Dagen ljuspunkt var ett jobberbjudande från ett väldigt oväntat håll. Det är superhemligt och kommer förmodligen inte att leda någonstans, men det var grymt kul att bli tillfrågad! Tack för det! Ibland när jag tvekar på vad det är jag håller på med så hjälper såna här påminnelser! Jag älskar det ju egentligen. Ungarna.

Det är varmt och kvällsdoppen blir många. Allt är klibbigt. Tankarna går liksom långsammare. Jag skyller åtminstone på värmen. I bakgrunden sjunger Annika i Hello Saferide "I thought you said summer´s gonna take the pain away".  Det blir aldrig så. Somrarna är alltid värst. Undra hur det kommer sig?

Sist, men inte minst: Elwira, du är bäst! Lav ya! <3

Idag hade jag tre besök inbokade. När jag satt vid frukosten hade jag lite ångest över att jag hade bokat in just dessa besök på samma dag. Väl på jobbet så ringde alla och lämnade återbud. De var "sjuka". Jag gissar att den rimliga förklaringen var att det var 28 grader ute och att de hellre låg på stranden än att komma till mig. För min del var det helt ok. Jag och Marie tog en långlunch med alldeles för mycket shopping istället. Nu har jag ångest... Jag har liksom kommit in i nåt slags shopping-stim och tycks inte kunna sluta. Om jag har en idé om något jag behöver slutar det alltid med att jag kommer hem med en massa annat åxå. Det har varit mycket sånt på sista tiden. Å andra sidan fattade inte vikarien på restaurangen hur han skulle ta betalt för våra luncher, utan vi fick dem gratis. Detta medförde ju att vi tjänade in en "förmögenhet" som genast var tvunget att sättas sprätt på.

Även denna veckan blir en kort vecka då jag tar flex på fredag. Jag vet inte riktigt när jag jobbade en hel vecka sist. Å andra sidan, varför ska jag bjuda på att ha massa insparade flextimmar?

Imorgon är det dags för den kloka damen igen. Jag ser inte fram emot det. Det känns som ett bakslag. Övriga dagen imorgon är åxå för jävlig, så en ledig dag efter det kan faktiskt behövas.

För övrigt är det varmt som i helvetet ute. Det åsker på håll, men fukten försvinner liksom inte.