sländan

Idag har jag känt mig som urtypen av dum socialtant. Blicken från pojken som satt ledsen bak i bilen bränner fortfarande i nacken. Man får hoppas att dom någongång förstår..

Jag är nervös inför imorgon. Eller ja.. snarare livrädd kanske. För att nåt ska kännas, för att det måste börja nångång.  För att jag inte vet hur det slutar. Att gömma sig är tryggt och skönt, att bli hittad skrämmande. Det måste göras, innan det är för sent, innan inget liv finns kvar. Det kan bara bli bättre.