sländan

Ibland ställs man inför saker som väcker minnen. Känns igen. Får den där klumpen i magen att göra sig påmind. Det är inte samma sak nu. Jag är äldre. I en annan position. Det rör inte mig, men ändå gör det det. Någonstans där inne. Frågor som påminner om varandra. Rum där väggarna fortfarande är vita och möblerna desamma, trots att dom har byggt om, byggt till.
Förut pratade vi om möjligheten till att radera vissa områden i minnet. Sånt som är onödigt, sånt som gör ont. I samma veva började det blöda ur mitt ena öra. Ska jag ta det som ett tecken?
Annars blöder det aldrig nu. Det är omplåstrat, inlindat, gömt. Tiden går, hittar nytt, förlåter. Eller gör den det?