Trauma

Idag hade dom telefontid för anhöriga mellan 11-12 på Djursjukhuset. Jag ringde två sekunder över elva. Sesam hade feber och var lite hängig, men hade ätit lite. Kontrastvätskan hade runnit igenom som den skulle, men han hade inte bajsat än (om ni är intresserade). Blodproven hade inte visat på nåt mer än vätskebrist. Det jävliga var att jag inte fick hem honom! Kanske imorgon... Jag blir ju helneurotisk av sånt här! Veterinären sa att han var snäll och lite blyg. Det var en söt beskrivning!
Inatt vaknade jag flera gånger och kände efter honom vid benen, men där var det bara tomt...

När Magnus är hemma och det är kallt eldar han. När jag är själv hemma kommer jag ofta inte hem förrän sent och sen går jag ju och lägger mig vid 22. Det leder till att jag antingen inte eldar alls eller att det aldrig hinner bli varmt. Dom sista nätterna har jag fått sova med pyjamas och extra tröja. När föräldrarna var här en stund i söndags klagade dom på att det var kallt. Jag kände inget eftersom jag hade långkalsonger, raggsockor och keps. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Gäller det även inomhus?

När jag kom hem från träningen ikväll hade jag en supereffektiv timme där jag duschade, lagade två matlådor, bakade scones och hann parkera mig i tid i soffan till Top Model. Det gäller att hålla igång innan man hinner känna tröttheten. Att börja med att sätta sig är ju värdelöst. Åt alldeles för många scones medan jag och den hemmavarande kissen satt och kollade på spetorna på tvn.

Veckorna är stressiga. För att hinna med alla har jag fått boka in första mötena redan vid åtta på morgonen. Det gillar jag inte alls. På morgonen borde man få snoosa, inte köra som en dåre för att hinna i tid, dricka kaffe, kolla mailen och lyssna av telefonsvararen innan man behöver börja tänka... Ett sätt att hinna med detta vore att gå upp i tid. Underligt att det ska vara så svårt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0