sländan

Rastlösheten är svår i år. Jag vet inte om det hör samman med årstiden. Förmodligen så underlättar den i alla fall. Jag fyser inte när den driver mig ut, bort. Havet lugnar. Kluckandet mot stenar fyller med ro för en stund. Det är konstigt att man kan vara så rastlös och så trött på samma gång. Orken är borta. Humöret sviker allt oftare. Undrande blickar. Det här är något jag måste igenom. Det är det varje gång. Jag kommer att finna lugn. Jag måste få ta det i min takt. Hur skulle man beskriva sig själv? Jag vet faktiskt inte.